Jag bara varnar; det här blir en
lång recension.
Vad säger ni om att göra en
mix av romerska gladiatorspel, klassisk grekisk myt, bisarra "reallife" dokussåpor som
The Truman Show eller för den del Big Brother, science fiction och så lite romantik med touch av Shakespeares Romeo och Julia? Och allt det i en
YA (Young Adult)-roman, med efterföljande filmatisering?
Låter det som lite för mycket av det goda?
Ändå lyckas Suzanne Collins.
Under jullovet tittade jag och 11-årige sonen på filmversionen av
Hunger Games och jag var totalt fast (sonen visste vad som skulle hända, han hade läst boken). Skaffade mig snabbt eboken av
the Hunger Games och läste och läste och skaffade
Catching Fire och
Mockingjay och maratonläste.
Så där som det ska vara när det är riktigt,
riktigt bra fiction. Man går in i den där lilla världen och efteråt, när det är slut, är det svårt att anpassa sig till verkligheten igen.
Filmversionen är ganska trogen boken, eftersom Collins var med och skrev manus. Det gjorde att det för en gångs skull var bra att se filmen först; när jag läste de efterföljande böckerna hade jag personernas utseenden tydliga framför mig vilket gjorde läsningen väldigt filmisk och levande.
I korthet, för den som inte känner till
Hunger Games (
Hungerspelen):
I denna
dystopi har jorden drabbats av en icke beskriven katastrof och det som är kvar av Nordamerika kallas
Panem och är en totalitär stat som styrs av
Capitol, en lyxig stad någonstans i the Rockies, där invånarna lever i överflöd.
Övriga delar av Panem, tolv distrikt, är i princip slavstater som måste bidraga med olika råvaror, eller mat eller teknologi. De lever i fattigdom, utan teknologi, förutom den statliga TVn, och under förtryck.
Ungefär 75 år innan Hunger Games utspelar sig gjorde distrikten uppror mot Capitol, men upproret slogs ned. Som straff inrättades
Hungerspelen. Ett slags gladiatorspel, som äger rum varje år i en gigantisk arena (komplett med berg, skogar och vattendrag, samt allehanda genmanipulerade äckliga djur som getingar med dödligt gift osv) med dolda TV-kameror och mikrofoner precis överallt, och allt styrs i kontrollrummet (lite som i filmen
the Truman Show, bara det att deltagarna vet om att de är iakttagna). Där ska deltagarna kämpa mot varandra, och elementen, tills alla är döda, utom en; vinnaren.
Allt är stor show för invånarna i Capitol och deltagarna stylas och presenteras som hjältar (fast de inte kommit dit frivilligt). Sedan släpps de in i arenan för att ta kål på varandra. Groteskt i sin rätta mening.
Två deltagare från alla tolv distrikten, en pojke och en flicka, ålder 12-18. De kallas inte deltagare, utan
tributes (bidrag) och väljs ut genom lottning.
Det är straffet för upproret många år tidigare, att regimen tvingar distrikten att lämna ut två ungdomar, till en säker död, samtidigt som även distrikten tvingas titta på "showen" på TV.
Om man kommer ihåg lite grekisk mytologi minns man Theseus och Minotauros. Kreta hade vunnit över Aten och vart nionde år tvingades Aten som straff skicka
tribut i form av sju unga män och sju unga kvinnor, för att de skulle offras till monstret
Minotauros, hälften människa hälften tjur. (Theseus dödar senare monstret, med hjälp av Adrianes nystan).
Alltså; för att förflytta sig snabbt från de gamla grekerna till de gamla romarna; det är
bröd och skådespel som gäller. I alla fall för invånarna i Capitol.
Berättelsens huvudperson,
Katniss, en sextonårig tjej, bor i distrikt 12, kolgruvedistriktet, och tar sin älskade lillasysters plats, när denna blir utsedd genom lottning, och reser till Capitol och Hungerspelen tillsammans med
Peeta, det manliga "bidraget", en skolkamrat som hon inte direkt tycker om. Men de tvingas snart både lita på varandra och tycka om varandra (även om Peeta länge varit hemligt kär i Katniss).
Bakom sig lämnar hon sin förtvivlade syster Prim, som hon räddat från en säker död, modern som är psykiskt instabil efter att fadern dog i en gruvexplosion, och vännen
Gale, som lovar ta hand om hennes familj,.
 |
| Katniss med sin pilbåge |
Katniss har en del hemliga talanger som hon kommer att få nytta av i Hungerspelen. Bland annat har hon ofta tjuvjagat tillsammans med Gale, i skogarna runt 12. Dessutom är hon tjurig och kaxig, men lätt att tycka om för läsaren.
Katniss och Peeta, får en mentor,
Haymitch, som vunnit för distrikt 12 nästan 25 år tidigare, men som är alkoholist och verkar värdelös vid första anblicken. Men karaktären Haymitch (bra gestaltad i filmen av Woody Harrelson) växer under berättelsens gång (är en av mina favoriter).
Motvilligt tar Katniss och Peeta del i den stora showen runt Hungerspelen, de stylas och intervjuas i TV-shower. Men efter viss träning är det blodigt allvar på arenan och det är då berättelsen får ordentlig fart och djup.
Resultatet av detta Hungerspel är att den gnista Katniss och Peetas ganska rebelliska medverkan startar ger upphov till en revolt i de förtryckta distrikten, något som skildras i del två och tre.
Del två och tre (man fattar tidigt att Katniss överlever, annars ingen del två och tre),
Catching Fire (
Fatta Eld) och
Mockingjay (
Revolt) är inte riktigt lika starka som första delen, även om del två ligger nära i intensitet.
Mockingjay har lite för mycket krig och revolt för min smak, men får helt klart godkänt. Framför allt gillar jag att ingen i berättelsen är svartvit. Ingen är genomgod eller genomond (förutom Panems president Snow, men inte ens där kan man vara helt säkert på att han är 100% ond...).
Och så vill man ju veta hur det går. Vem kan Katniss egentligen lita på? Och hon har två män i sitt liv; vem väljer hon? För det är rejält romantiskt emellanåt, även om det aldrig går längre än en passionerad kyss. Jag tycker också att del två och tre är vuxnare böcker, mer våld och svårare ämnen att tackla (i alla fall för min 11-åring).
Men framför allt; en
fantastisk berättelse om vänskap, förtroende, människovärdighet, hjältemod... Mycket
starkt budskap mellan raderna, utan att författaren på något sätt "predikar". Man ställer sig många frågor. Är det rätt att hämnas? Är våld någon gång berättigat? Eller som Peeta, övertygad om att han kommer att dö under spelen, säger natten innan de ska in på arenan (där en av dem, om det bara är de två kvar, måste döda den andre):
"I want to die as myself. Does that make any sense? I don´t want them to change me in there. Turn me into some kind of monster that I´m not."
Men de orden avslutar jag recensionen av Hunger Games-trilogin, som varit
en av de största läsupplevelserna på länge.
--------------------------------------
Johanna Koljonen skrev BRA om Hungerspelen-trilogin i DN för ett tag sedan.
---------------------------------------------------------------
 |
| Katniss (Jennifer Lawerence) och Gale (Liam Hemsworh) på tjuvjakt, innan allvaret börjar |
 |
| Katniss(Jennifer Lawerence) och Peeta (Josh Hutcherson), stylade och klara för öppningsceremonin |
 |
| Stylisten Cinna (Lenny Kravitz), en någorlunda nykter Haymitch (Woody Harrelson) och Peeta |
 |
| Cinna försöker ingjuta mod i Katniss, som skakar av skräck innan hon ska in på arenan. |
 |
| Och så den gripande slutscenen av Hungerspelen (ska inte säga vad Katniss och Peeta är på väg att göra...) |
